Det är så kul när man börjar skriva om något som en del av "random tankar" i ett inlägg om ens outfit
och så har man så mycket att säga... Fick klippa ut det jag skrev ur det inlägget och klistra in i här - och spinna vidare!
Fotograferad med DJI Mavic ProIdag sitter jag och förbereder en föreläsning/workshop som jag ska hålla på Fotoskolan i Jönköping nästa vecka.
För en gångs skull så ska jag inte prata om varken fotografi eller mig själv och mina "hitte-på" (inte lika mycket i alla fall hehe), utan om rörlig bild! Är supertaggad på det. Någonting som jag tycker är så himla roligt med att hålla föreläsningar, är att få möjligheten att ta ner de här stora och rätt så tunga sakerna till en väldigt simpel och skön nivå. Det är så jag tycker om att jobba. Varför göra saker så himla komplicerade egentligen? När det inte alls är komplicerat.
När jag först blev intresserad av fotografi och film, så kändes det så himla "onåbart". Som att det krävdes så himla mycket för att kunna hålla på med det: En överjordisk kunskap som få kunde besitta, en dyr och skräckinjagande utrustning, ett otroligt tålamod med detaljerna och speciellt skärpan... och så en massa hemligheter förstås. Hemligheter, som vanliga dödliga inte kunde komma åt.
Fotograferad med Olympus Pen F + Olympus 17/1,8
Men det är annorlunda nu. Nu har vem som helst möjligheten att skapa både foto och film - och det krävs inte speciellt mycket för att komma igång. Jag har rätt mycket utrustning tack vare mitt jobb (om man jämför med gemene man), men när det väl kommer till kritan så älskar jag att bara grabba tag i stativet och slänga kameran på axeln. Back to basic.
Jag älskar enkelheten i att bara ha med mig kameran och det lättaste objektivet och stativet jag äger, när jag är ute och filmar "finklipp". Jag älskar min vloggkamera, för att jag kan slänga runt den hur som helst (hänga upp i träd, i remmar, balansera på paraplyer etc när jag inte har stativ), för att ljudet är så bra att jag inte behöver gorma med någon extern mikrofon och för att den är för vidvinkel för att man ska palla tänka på raka linjer. Detta trots att bilden egentligen är riktigt crappig, men det spelar ingen roll. Den är simpel, så den är bäst.
Det är otroligt svårt att snacka skärpa med mig. Eller tekniken på djupet. Inte för att jag "inte kan" eller inte är intresserad, för det är jag i högsta grad och det vet ni om. Tekniken får det att kittla i magen på mig och jag vill lära mig mer och mer. Men det som får det att brinna i min kropp är KÄNSLAN. Känslan av tekniken jag arbetar med, känslan av att skapa och känslan av att förmedla. När jag rekommenderar utrustning till andra, så är det sällan för att "den och den har bäst kvalitet", utan för att "den har bäst känsla". Enligt mig. Därför kan jag också tycka att det är svårt att rekommendera prylar ibland, för känslan är alltid olika hos olika människor.
Fotograferad med Panasonic GH5 + Panasonic 12-60mm
Jag antar att jag bara ville säga att jag är glad att jag har det här utrymmet och därför kan bidra till att klivet över från hobbyn till det kreativa yrket blir mindre att ta. Det är också det mina föreläsningar handlar om. Jag vill inte komma till en skola och vara "allsmäktig" Jag vill inte att någon ska lyssna på mig och tänka "wow vad hon är ball... men hon har ju så mycket erfarenhet, så mycket kunskap, så mycket blablabla, så det är klart det går bra för henne... men jag har ju inte det, så varför skulle det gå för mig..?" Nä, när jag kommer till en skola, så är jag en del av klassen och jag vill att de som lyssnar på mig ska känna att "WOW, det där kan jag också göra! Det var ju inte så svårt!"
Kreativitet är att hitta lösningar på ens problem och det behöver inte vara att köpa nya prylar. Ibland känner jag mig ännu mer nöjd när jag hittat en lösning genom att bara ta det jag har. Så man måste inte ha en stor fotoblogg, tjäna drivor av pengar eller besitta all världens kunskap.
Som Isabel Boltenstern svarade, när jag frågade henne om hon köpt stativarmen som jag har, för att kunna filma ovanifrån:
Simple as that :) <3